Fyra Gryn

Eller - bloggen i alla fall.
Hit.
Välkomna att följa med :)

Fatta hur mycket torkad lera som kan sitta fast under ett par stövlar i storlek 24.
Fatta hur annorlunda det blir när Lillebror stampar med stövlarna i sovrummet.
Vi behövde inte sanda.
Men nu kan vi sätta potatis i sovrummet.

Jag är så tacksam.
Någonstans vakade någon över min pappa.
Sluta aldrig vaka.
Snälla.

Lillasyster har skaffat sig en ny rutin.
Hon bajsar. Klockan 19.30.
Problemet är att hon vanligtvis somnar kl 19.

Detta medför att:
1. Hon inte vill äta sin välling vid halv sju
(Vilket jag förstår. Man vill inte äta om man ska bajsa.)
2. Hon blir ilsken som en retad grävling när man lägger henne i sängen vid sju-rycket.
(Vilket jag också förstår. Man kan inte sova när man ska bajsa.)
3. Eftersom hon vägrar bajsa i sängen så får man lägga henne på skötbordet.
(Jag applåderar i och för sig att hon inte vill bajsa i sängen...)
4. När hon sedan väl bajsat går det en liten stund. Sen vill hon bajsa igen.
(Men ge dig unge...)
5. När hon bajsat för andra gången kommer hon på att hon är hungrig.
(Nähä?...)
6. Ny flaska välling erbjuds damen vid halv åtta. Då är mamman trött. Jättetrött.
(Soooooov!!!)

Efter dessa turer somnar den lilla härskaren nöjd i sin säng.
Den nya rutinen tar en timme extra varje kväll. Jag är lagom imponerad.

Det händer saker med bloggen.
Stay tuned.

Långsamt återvänder livet.
Ett andetag åt gången. Timme för timme.
Bilden klarnar och blir smärtsamt vass.
Hur nära det var.

Lånade böcker med Lillebror och Lillasyster.
Lillebror tjatade hela vägen till biblioteket om "Mimmi".
Visade sig vara "Mumin".
Nån som vet vilket språk han pratar?

Medan jag och Mormor åkte till Morfar på sjukhuset fick Pappan vara hemma med
Lillasyster och Lillebror. Det kunde ju ha gått jättebra. Om inte Lillebror hade kommit
på att man kan stoppa en kinesisk ätpinne i Pappans öra.
Det gick. Fast det blev inte så bra.

Mängder av blod och en tripp till Öron/näsa/hals senare får Pappan vara mycket glad
att han fortfarande har två trumhinnor. Fem dagar antibiotika i droppform blev
belöningen för en dag hemma med småttingarna.

Nu räcker det med Landstingsengagemang för vår del. För lång tid framöver.

Tack alla som tänker på oss.
Alla ord, sms och tankar betyder så oändligt mycket.
Idag tror jag på mirakel.

Tisdag
Aortadissektion
Millimetrar och minuter från katastrof
7 timmar på operationsbordet
Thoraxintensiven
Liv eller död

Torsdag
Flyttad från IVA
Tokar sig med sköterskorna
Läser tidningen
Maten smakar blä
Sitter en liten stund och dricker kaffe med oss

Liv eller död.

Livet har stannat.
Min älskade pappa ligger på thoraxintensiven i Umeå.
Min fantastiska, starka, känslosamma, varma pappa.
Min odödliga pappa.

Vi kan bara vänta.
Klockan går baklänges.

Det slår mig ibland. Som när jag läser sånt här.
Fast rubriken på tidningen var "4-barnsmamman Pernilla Wahlgren", osv.
Det är jag. 4-barnsmamma. Det låter så otroligt märkvärdigt när jag ser det i skrift.
Men jag känner mig inte det minsta märkvärdig. Däremot märkvärdigt rik.

Jag minns när jag låg på BB med Lillasyster. Tänkte för mig själv - jag kan
säga "mina döttrar och mina söner". Fatta. Det är så stort att jag nästan får svindel.
Om en månad fyller Lillasyster 1 år. Storasyster fyller 13 i januari. Fyra barn på
tolv år. Två galet skilda världar - småbarnsvärlden och tonårsditot. Det är en grym
upplevelse att få leva i båda samtidigt. Grymt fantastiskt och grymt utmanande.
Och grymt märkvärdigt.

Gick en promenad med Lillasyster i vagnen.

Höst.
Dimman hänger i luften som ett ljusgrått filter. Lönnarna brinner.
Sprakande rött och ilsket gult. Dofterna tar mig tillbaka till 10-års ålder.
När såna här dagar som oftast betydde en vända till stallet.
På hösten saknar jag den som mest. Tiden på hästryggen.
Jag kan höra det i mitt minne, det dova ljudet av hovar på en skogsstig.
En galopp över rötterna, hukande och parerande för trädens grenar.
Den stumma känslan i benen när man sitter av på stallbacken.
Frustandet i boxen när man sadlat av och kör undan en välfylld
skottkärra, balanserande grepen för att inget ska falla av.

Som om det var igår.

Lämnade en förtvivlat ledsen Lillebror på dagis.
Det sista jag såg i fönstret var en stor mun och tårar som sprutade.
Ringde dagis när jag kom hem. Det hade vänt efter någon minut.
Det här är nytt för mig. Storasyster och Storebror började på dagis
när de var 16-17 månader, och ingen av dem har någonsin gråtit
när jag lämnat dem. Snarare när jag hämtat dem..

Lillebror är större. 2 år och 3 månader. Han fattar. "Jaha, här ska
jag alltså vara. Nej tack." Men jag vet att han kommer att älska dagis
bara han får landa i det. Pysslandet, utflykterna, samlingarna.
Jag fick personalen att lova att ringa om han är ledsen flera gånger
under dagen.

När Storasyster och Storebror började på dagis hade jag dåligt samvete
för att de var så små. Nu har jag dåligt samvete för att Lillebror är ledsen.
Fan. Det blir fel hur man än gör.

Satt en stund och tittade på Storasysters träning ikväll.
RG. (Rytmisk gymnastik)
De testade käglor. För första gången.
Jag ska köpa henne en hjälm.